Lyckan av en äkta limpa
Mats-Eric. 3 sep 2009.
Det är väl bara mediefolket i Stockholms innerstad som bryr sig om ekologiskt och räknar tillsatserna i maten?
Den frågan får jag ibland från just journalister innanför tullarna. Mitt svar är jag inte längre har särskilt bra koll på huvudstadens centrum eftersom jag så sällan är där numera.
Istället reser jag land och rike runt och föreläser om mina böcker. Och på alla de platser jag besöker överväldigas jag av det intensiva engagemanget för den mat vi stoppar i oss. I metropoler som Göteborg och Malmö, i medelstora städer som Linköping, Sundsvall och Umeå, men minst lika mycket på mindre orter som Orust, Eslöv, Sollefteå, Höganäs, Åmål och Hörnefors.
Att få se så mycket av Sverige, är förstås en lyx. Men att hitta något ätbart kan vara en mardröm. Därför blev jag så lycklig när jag igår, släpandes mitt bagage längs Ronnebygatan i blekingska Karlshamn, hittade ett riktigt surdegsbageri. Sjölands Konditori visade sig syssla med något så udda som traditionell brödframställning.
Jag köpte med mig en härligt tung gotlandslimpa – bagaren lär komma därifrån – för framtida behov.
Därför kunde jag i morse på Stadshotellet i Växjö bryta min vanliga trista morgonrutin. Jag behövde inte gå runt och stirra på frukostbufféns fluffiga industribröd och se sur ut. Ur läderbagen halade jag istället upp det på rågsurdeg bakade karlshamnsbrödet och frågade om jag fick använda hotellets kniv och skärbräda.
Det gick alldeles utmärkt. Och de mättande smörgåsarna smakade, med den lilla beskan från pomeransen, precis så bra som jag hade hoppats.
”Det ser gott ut det brödet”, kommenterade en västsvensk kvinna vid bordet bredvid.
Hon var inte särskilt svårkrusad och jag gick förstås med lätta steg bort och skar henne en skiva.
”Först trodde jag att du var laktosintolerant eller något sådant”, sade hon när jag återvände med den åtråvärda brödskivan.
Men sedan insåg hon att jag inte går på någon specialkost alls. Förutom äkta vara.