Utseendet är inte allt
Mats-Eric. 18 jun 2014.
Endast de helt perfekta frukterna och grönsakerna når ända fram till butikshyllan. De som råkar ha någon prick sorteras bort på tidigt stadium. Frågan är bara – hur länge kan vi fortsätta så?
Scenen är en hangarliknande sorteringshall för frukt och grönsaker i Holland. Jag är där för att göra ett reportage för matmagasinet ”Hunger”, och betraktar det bisarra skådespelet.
Hundratals Jonagold-äpplen guppar fram i en vattenränna, spolas och borstas innan de försvinner in i en grön box. Därinne tas upp till 140 högupplösta bilder av varje enskilt äpple. Kamerorna kan upptäcka defekter som är mindre än en kvadratmillimeter. Ett datorprogram – som även väger och mäter äpplena – analyserar fotografierna med minsta skavank noggrant markerad.
De äpplen som inte har ett fulländat utseende vill de stora livsmedelskedjorna inte befatta sig med. Dessa fullt ätliga äpplen – som kanske bara avviker något från normalstorleken – anses osäljbara i butik och blir, i bästa fall, pajfyllning eller mos. Min guide berättar att i stort sett alla frukter och grönsaker som vi köper i våra affärer har synats och sållats av högteknologiska sorteringsmaskiner.
Frågan är bara: Hur länge till? Debatten om det växande matslöseriet har på senare tid blivit allt intensivare. Enligt den senaste beräkningen är det europeiska matsvinnet 89 miljoner ton per år, och den galna utseendefixeringen är en del av problemet.
I New York Times läser jag om portugisiska eldsjälar som beslutat sig för att göra motstånd mot vad de kallar ”estetikens diktatur” och startade kooperativet ”Ful frukt” (”Fruta Feia”) som tar hand om sådana frukter och grönsaker som kedjorna rynkar på näsan åt.
Tomater som fått några fläckar, spenatblad som gulnat eller zucchini som vuxit sig större än normalt köps upp för halva priset direkt från odlarna och säljs sedan billigt till de konsumenter som vill vara med och motverka slöseriet – eller som bara har dåligt med pengar i krisens Portugal.
Och på Mathias Dahlgrens tvåstjärniga restaurang blev jag nyligen bjuden på sanslöst krokiga gurkor, som skulle få varje grönsakshandlare att skratta sig fördärvad.
Men något skämt var det förstås inte frågan om. För mig räckte det med en enda liten tugga för att inse det. Varför smakar inte alla gurkor så här?
/Mats-Eric Nilsson, författare och chefredaktör för matmagasinet Hunger.
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>