Nöjda grisar belönar oss
Äkta vara. 20 dec 2009.
Djurskandalen skakade Sverige en månad före dopparedan. När många gjort sitt val och de ekologiska skinkorna tagit slut publicerade Dagens Nyheter för ett par veckor sedan en artikel som sade att ekologiska grisar inte är friskare än konventionella. Att ekologiska grisar också har problem är ingen nyhet, men en sådan motbild i juletid är svår att motstå för en redaktör.
Det allvarligaste Kravgrisar drabbas av, enligt den intervjuade veterinären på företaget Svenska Djurhälsovården, är att de får problem med benen och lederna. Problemet är att ekologisk gris inte är någon särskild ras utan av samma ras som de får stå inomhus. De är snabbväxande för att bli billigare att föda upp, och ben, leder och brosk hinner inte med. Rasen som är framtagen för inomhusbruk tål helt enkelt inte att gå ute och böka, vilket en Kravgris måste få möjlighet att göra. Ett kusligt eko från kycklingbranschen där snabbväxande kycklingar blir för tunga för sina ben.
Hela resonemanget låter bakvänt. Som när Doktor Pangloss i Voltaires ”Candide” förklarar att näsan är gjord för att bära glasögon på. Han menar vidare att eftersom grisar skapades för att bli mat, äter vi fläsk. Men inte ens doktor Pangloss skulle tro att grisen blivit till för att stå och trängas inomhus. Lika bakvänt som när mjölkböndernas ordförande i försomras försökte sig på att säga att kor inte mår bra av att gå ute i solen.
Nu ska man försöka avla fram mer långsamväxande grisar står det i DN-artikeln. Men – de finns redan och har funnits i långeliga tider. De lever och frodas i maklig takt utan att få ledproblem.
Linderödsgrisen är en gammal skånsk lantras, och har sitt ursprung i det svenska skogssvinet, som strövade i Sydsveriges bok- och ekskogar fram till slutet av 1800-talet. Grisarna trivs bäst när de får vistas utomhus, även vintertid, och deras tjocka päls och korta, starka ben gör att de klarar av utelivet utan problem. De lever och mår bra, exempelvis på Ängavallen och Dalängarna i Skåne och andra håll i landet.
– Grundidén är, att på ett naturligt ekologiskt lantbruk, skall man endast använda sig av de ursprungliga husdjursraserna, säger Rolf Axel Nordström, prisbelönt ekologisk bonde på Ängavallen utanför Vellinge.
Familjen Nordström använder endast Linderödsgrisar, Rödkullekor och Skogsfår/Värmlandsfår.
– Djur som är anpassade till att leva i vårt klimat och som kan leva och må bra på det vi kan odla. Som är naturligt resistenta, motståndskraftiga mot de mikroorganismer, bakterier, sjukdomar som finns naturligt i vår miljö, berättar han för Äkta vara.
Gabriel Walldén som driver Dalängarna med sin fru Veronica säger att deras linderödsgrisar nästan aldrig är sjuka.
– Blir de någon gång sjuka ser vi till att de får lite lugn och ro och extra god mat, det brukar hjälpa mot det mesta. Faktum är att vi aldrig råkar ut för att grisar självdör, och vi har oerhört låg dödlighet när det gäller kultingar och det utan att fixera suggorna.
Vad som fick mindre uppmärksamhet i DN:s artikel var att svenska ekologiska grisar, linderödare eller inte, oftare är friskare än konventionella och har ett högre välbefinnande. De drabbas mer sällan av lungsäcksinflammation. Mag- och tarmsjukdomar med diarréer som följd är mindre vanliga. Beteendestörningar på grund av stress och brist på sysselsättning förekommer nästan inte alls bland utegrisar. Stress, trängsel och dålig inomhusluft är de främsta orsakerna till att de konventionella grisarna oftare drabbas av infektioner, enligt Statens veterinärmedicinska anstalt.
Ett djur som fötts upp på ett värdigt sätt, och som dött så värdigt det nu går att dö, belönar oss. Det smakar helt enkelt bättre.
Kruxet är bara att få tillräckligt många att betala det rättfärdiga priset för en gris som har mått bra i sitt liv.
Sökresultat för gris kyckling Ängavallen Dalängarna