Det började med en påse kanelbullar
Mats-Eric. 22 sep 2014.
Svenska Dagbladet och en påse med kanelbullar kom att spela en hittills okänd roll i den svenska matdebatten, summerar Mats-Eric Nilsson i sin sista krönika under vinjetten Matkultur i tidningen.
Det är hög tid att rensa skrivbordet, och underst i en av pappershögarna hittar jag ett lika intressant som bortglömt brev från september 2004. Texten lyder i sin helhet:
”Tack för ditt mejl angående Pågen Kanelbullar. Det är oerhört viktigt för oss att våra konsumenter hör av sig med reklamationer. På så vis kan vi hela tiden förbättra oss. Vi ber att få skicka ersättning för nya produkter med 30 kr och hoppas du trots det inträffade kan hysa fullt förtroende för våra produkter.”
Desperat sugen på fikabröd och utan ett söndagsöppet konditori i sikte hade jag köpt en påse kanelbullar från landets största brödproducent. Senare skulle detta visa sig vara ett sanslöst lyckokast, men då var jag bara frustrerad. Smaken låg så långt från mina förväntningar att jag började läsa innehållsförteckningen, vilket jag borde ha gjort redan i affären.
Bild: Udo Schröter, edited by me, CC BY-SA 3.0 Bullarna hade byggts av 34 komponenter och enbart fyllningen bestod av 15 ingredienser som delvis härdat vegetabiliskt fett, aprikoskärnor och potatisstärkelse.
Eftersom Pågen på påsen utlovade en smakgaranti skickade jag ett mejl om mina upplevelser och tipsade om vilka råvaror som borde ingå. Och svaret kom alltså i pappersbrevform och innehöll frikostigt nog ett antal värdekuponger så att jag kunde köpa fler av företagets produkter.
Det hade jag dock inga planer på. I stället fick jag idén att sätta ihop en krönika om saken i SvD, där jag var redaktionschef och vanligtvis inte skrev något annat än mejl och interna pm. En av de mer provokativa formuleringarna i denna lite småstappliga text var: ”Varför kan då de flesta dagisungar baka godare kanelbullar än det stora bageriföretaget?”.
Gensvaret från tidningens läsare blev gott. Det var i och för sig bara åtta läsare som hörde av sig, men de sporrade mig att fortsätta. Tydligen var det inte bara jag som intresserade mig för vad som hänt med våra moderna livsmedel, och som dessutom undrade över matföretagens avspända förhållande till sanningen.
Jag skrev ytterligare en handfull krönikor och kände mig uppmuntrad att göra en verklig djupdykning i form av en bok. Efter att ha fått nej från både stora och små förlag hittade jag till slut någon som ville ge ut ”Den hemlige kocken”, som var något så ovanligt som en matbok som inte skulle ligga framme på vardagsrumsbordet när gästerna kom.
Därefter har det blivit ytterligare fyra böcker – och en väldig massa krönikor här i SvD. Om jag räknat rätt är den självupptagna text du just läser den 222:a. Helt säkert är det dock den sista. Min fajt för den goda maten fortsätter nu i andra forum.
Tack till alla engagerade SvD läsare – särskilt ni åtta! – för alla uppmuntrande mejl och användbara tips på olika former av trixande med vår dyrbara mat.
För mig var det här allting började.
Ät väl,
Mats-Eric
Du kan fortsätta att följa mig i matmagasinet Hunger, där jag är chefredaktör, på Twitter (@MatsEric) och här på konsumentsajten Äkta vara.
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>