I veckan blev jag på debattsajten Newsmill anklagad för att fiska i grumliga rasistiska vatten. Det var historikern Jonathan Metzger som efter att ha sett TV-serien Landet Brunsås kommit fram till denna oväntade analys.

Hans tes är att vi som talar oss varma för oförfalskade livsmedel är motståndare till att matkulturer blandas. Men hur skulle man överhuvudtaget kunna vara det? Det är ju genom sådana influenser kors och tvärs som den stora mångfalden av matkulturer har vuxit fram – och fortsätter att utvecklas. 

Att vi i dagens butiker erbjuds guacamole med 1,5 procent avokado eller fuskvarianter av pesto, pizza och soja är dock något helt annat. Det handlar då inte om olika matkulturer som på ett intressant sätt befruktar varandra. Utan om en livsmedelsindustri som i sin ständiga jakt på nya produkter prånglar ut så kallade etniska matvaror, som är rika på tillsatser men fattiga på riktiga råvaror. 

Det var därför den mexikanska konsuln i det första programmet såg så skräckslagen ut när Erik Haag försökte bjuda henne på svenska tacos.

I samma avsnitt dristade jag mig till att efterlysa fler bosniska krogar i Sverige, vilket Metzger reagerar särskilt mot. Även bosnier måste väl få baka vanliga pizzor om de vill, invänder han. Och på just den punkten kan jag förstås bara hålla med. 

Men visst är det ändå konstigt – och trist – att det finns så få irakiska, kurdiska, chilenska, finska eller bosniska restauranger i vårt land. Kan det vara så enkelt att de flesta svenskar bara kan tänka sig att äta sådan ”utländsk mat” – sushi, pizza, thai – som brukar förekomma amerikanska teveserier?