Varför handlar man när frysen är full?
Mats-Eric. 26 maj 2015.
Glada i hågen kom min fru och jag förra hösten hem med ett billass nyskördade gotländska grönsaker. Kyl och frys var dock redan så fullmatade att vi skamligt nog inte hade särskilt mycket plats för de mödosamt odlade grödorna. Vår två meter höga 250-litersfrys visade sig vid en hastigt beslutad inventering innehålla 72 byttor och påsar med kött, fisk, skaldjur, grönsaker, frukt, bär, matbröd, kaffebröd, färdiglagade rätter, riven ost, ströbröd och buljong.
I krigstid skulle vårt hushåll på två personer och en liten hund förstås ha kunnat hålla ut ett bra tag. Men så här i fredstid, hur kommer det sig att så mycket hade blivit liggande så länge? Det där frostiga benet som för länge sedan tappat sin etikett, saffranskakan som blivit över från någon glöggfest och de hemgjorda rånen som ingick i en bröllopsmeny för två år sedan – varför har det aldrig blivit läge att plocka fram dem?
Svaret var egentligen rätt enkelt. Liksom så många andra hade vi lockats in i konsumtionssamhällets mest välgillrade fälla, där ständigt nya inköp framställs som den givna lösningen på den dagliga middagsgåtan. Kylskåpet öppnade vi mest för att kolla vad som fattades, istället för att utgå från vad vi faktiskt redan hade. Ju fler matvaror som kunde sättas upp på inköpslistan, desto effektivare kände vi oss. Att tåga mot affären med en fulltecknad lapp i näven betydde att man på något sätt hade koll på läget.
Men efter näsbrännan för ett år sedan gör vi konsekvent precis tvärtom. Vad kan vi laga av det som redan finns hemma? Dagens mål är att inte behöva handla något alls. Och när vi av några oansenliga rester och överblivna råvaror får till en särskilt lyckad lunch eller middag känns det som en kulinarisk triumf.
Vi sparar tid och pengar – och slänger underbart nog betydligt mindre. Men särskilt banbrytande är vårt nya matliv givetvis inte. Sparsamma husmödrar har i alla tider använt sin påhittighet för att få ut så mycket som möjligt av råvarorna, vilket den amerikanske humoristen Calvin Trillin fångade med en ofta citerad formulering: »Det märkligaste med min mamma var att hon under 30 års tid inte serverade sin familj annat än rester. Originalrätten har aldrig kunnat påträffas.«
Mats-Eric Nilsson är författare och chefredaktör för matmagasinet Hunger. Texten har tidigare varit publicerad i Hunger.