Tänk om det är precis tvärtom
Äkta vara. 3 mar 2010.
Flera skribenter har på sistone kartlagt de olika märkningar som finns. Inte sällan mynnar dessa artiklar ut i påståendet att vi har för många märkningar. Lika ofta försvaras de märken som sedan länge är etablerade, för att konsumenterna sägs ha förstått vad just de innebär. Inte så konstigt kanske. De har ju haft några år på sig.
Kontentan brukar vara att det bör rensas bland märkningarna för att kunder kan bli förvirrade när de handlar.
Men tänk tanken: tänk om det är precis tvärtom. Vi kanske behöver några till.
Tänk om vi konsumenter inte är en homogen grupp, utan att vi har olika behov och intressen när vi köper vår mat.
Tänk om det är så att några letar efter ekologisk mat. En annan kanske vill äta fettsnålt och letar efter nyckelhål, en tredje vill tvärtom äta mycket av det naturliga fettet och letar efter LCHF-märket (Low Carb High Fat). Ytterligare en vill undvika tillsatser i maten och letar då efter Äkta vara.
Alla märkningar har en gång varit nya. KRAV som nu omfattar 200 sidor regler och har stora organisationer i sin styrelse, började en gång vid ett köksbord.
Nyckelhålsmärkningen föddes för 20 år sedan. Den togs fram för att människor lättare skulle kunna välja hälsosam mat. Sedan dess har synen på vad hälsosam mat förändrats och Nyckelhålets ”ägare”, Livsmedelsverket, försöker hänga med och lägger till och drar ifrån regler med jämna mellanrum.
Märket Svenskt Sigill ägs av LRF, dvs svenska producenter, som vill att konsumenter ska välja svenska produkter. Även här har reglerna och kraven för att få en vara sigillmärkt förändrats och vidgats över tid.
Vissa märken har kommit till ovanifrån, för att en myndighet tycker att vi ska äta nyttigare, eller för att producenter vill att vi ska välja svenskt framför utländskt (fastän man inte får säga det för EU).
Andra märken har kommit till på gräsrotsnivå. KRAV-märket föddes så, konsumenter ville att det skulle bli enklare att välja ekologiskt. Äkta vara-märket, för att konsumenter önskade en lättare väg till mat utan tillsatser och industriella ingredienser. LCHF märket, det allra nyaste, är också ett sådant konsumentefterfrågat märke. Inte av alla konsumenter men av en grupp.
Vilket av alla dessa intressen ska få bestämma vilka märkningar som ska få finnas kvar? Är det Livsmedelsverket, som har en egen märkning att skydda, är det LRF, som har sitt skötebarn, eller…?
Om bara några få etablerade märkningar får finnas, kommer det krav på att dessa ska täcka in inte bara sin ursprungliga tanke, utan även de andra aspekterna som inte fick ett eget märke. Till slut blir regelverket och byråkratin så svåröverskådliga att det blir svårt att greppa. Vem har med sig KRAV:s hela regelverk i handväskan på Hemköp?
Varje konsument har en uppsättning behov, ibland rent fysiologiska, som att man vill undvika tillsatser av allergiskäl. Ibland är de ideologiska, som att man anser att maten ska vara tillverkad med så små avtryck i miljön som det bara är möjligt.
Varje konsument har också en förmåga att ta till sig ett antal symboler och åtminstone ha ett hum om vad de handlar om. Därför kan man klara att läsa av och välja de märkningar som passar ens behov.
Jag har själv en uppsättning jag tycker är viktig när jag handlar: Demeter, KRAV-märket och andra ekologiska märkningar om de saknas, Fair Trade och Äkta vara. Det är mina prioriteringar. Min granne som jag möter vid mejeridisken har andra: Ekologiskt väger inte tungt, huvudsaken är att det är svenskt. Prislappen på yoghurten kanske är viktigare än innehållsdeklarationen, eftersom hans barn flera dagar i veckan tar hem en halv skolklass på mellanmål och det går åt baljor av yoghurt. Hans kollega i sin tur, såg helst att det funnes en klimatmärkning så att hon lättare kunde följa sin vilja att göra vad hon kan för att rädda klimatet.
Och så finns det konsumenter som inte gillar märkningar alls, som inte tycker att det är svårt att läsa en innehållsförteckning eller en näringsdeklaration, eller som nöjer sig med att prislappen är tydlig. Då är det ju bara att bortse från alla märkningar.
Varje konsument är en individ, varje familj är en liten matkultur. Se det inte som ett hot om dessa små matkulturer bildar en grupp som önskar en märkning för att underlätta sin vardag.
