Ständigt denna guacamole
Mats-Eric. 22 feb 2017.
Säga vad man vill om matindustrin, med inte ger den upp i första taget.
När miljökämpen Björn Gillberg år 1971 på bästa sändningstid tvättade sin skjorta med en produkt som skulle användas som grädde blev detta pulver förstås i högsta grad svårsålt. Men skam den som ger sig, och snart dök det upp igen – i fikaautomaterna på jobbet. Den som valde mjölk eller grädde till sitt kaffe bjöds nu helt ovetande på samma kemicocktail som Gillberg hånat i tv-rutan. Och än idag används denna så kallade »whitener« av de firmor som fyller på landets kaffemaskiner. Står det »vitt« – vilket man numera måste skriva om det inte är fråga om riktig mejerivara – är det 1970-talets utskällda substitut som rinner ned i din mugg.
Så hur har det då gått för vår tids mest uppmärksammade fuskvara – den E-nummerröra som industrin så gärna vill benämna guacamole?
Redan i min första bok, Den hemlige kocken, fanns den med. Och sedan 2008 har jag haft den grönfärgade fabriksröran som stående inslag i hundratals föredrag och dessutom låtit den vara åskådningsexempel vid otaliga tillfällen i press, radio och tv.
Mest känd här i Sverige är Santa Marias version. Den som har blygsamma 1,5 procent avokado och en provkarta av tillsatser för att kompensera för den skriande råvarubristen. Ursprungligen hette den »Guacamole Dip«, men den negativa uppmärksamheten pressade snart företaget till ett namnbyte. Man fastnade då för den ganska snarlika beteckningen »Dip Guacamole style«, där det sista ordet var tänkt att lagom mycket blanda bort korten för konsumenten. Men inte heller detta tystade kritiken, så tillverkaren kände sig nödgad att åter döpa om produkten. Den fick nu det mer oprecisa namnet »Dip Tex Mex Style«, samtidigt som bilden på den så sparsamt förekommande avokadon äntligen avlägsnades.
Här skulle man förstås kunna tro att historien borde vara slut. Att det efter detta nesliga nederlag inte kan finnas någon producent som vågar ståta med den eftertraktade beteckningen på något annat än den verkligt äkta varan.
Men då underskattar vi återigen branschens envishet.
För samtidigt som Santa Maria slet med sina patetiska namnbyten började konkurrenten Old El Paso för några år sedan – som om ingenting hänt – lansera sin »Chunky Guacamole« i klämvänlig plastflaska på den svenska marknaden.
Idag, i februari 2017, har den bästa placering strax innanför entrédörren till min närmaste livsmedelsaffär. Jag studerar den 29 komponenter långa innehållsförteckningen och går därefter in på företagets hemsida. Här utlovar man att alla produkterna »präglas av historien« och förkunnar stolt: »I Sverige heter vi Old El Paso. I Mexiko kallas vi bara mat«.
Men brukar verkligen den världsberömda avokadoröran drygas ut med vatten och potatisflingor, piffas upp med färgämnen och smakförstärkare och ges dos av glukonsyrans deltalakton?
Mats-Eric Nilsson