Ända sedan Henriks Ennarts och min bok Döden i grytan kom ut i augusti i år har jag undrat när motreaktionen skulle komma. Bokens undertitel är ”om vår rädsla för riktig mat” och vi radar upp flera exempel på hur dagens strikta hygienfokus ofta blir ett hot mot själva matupplevelsen. 

Barnförbjudna förskolekök. Föräldrar som inte får förvara sina pajer i förskolans kylskåp inför kvällens knytkalas. Gatukök som inte tillåts använda potatis till potatismos. Välgörenhetsorganisationer som förbjuds att sälja sina hembakade bullar …

Vanliga medborgare skakar på huvudet – och sedan vi skrev boken har vi fått många nya fall – men finns det då ingen som vill försvara systemet? Jag har under hela hösten väntat att någon på central nivå skulle stå upp för inspektörerna ute på fältet och hävda att Henrik och jag tar på tok för lätt på hygienproblemen. Att barn, cafégäster och gamlingar riskerar att bli allvarligt sjuka om kanelbullarna eller pajerna utsätts för mindre noggrann kontroll.

Men nu förstår jag varför det är så tyst.

De nitiska inspektörerna saknar stöd. Regeringen har just avsatt fem miljoner kronor för att utbilda kommunernas livsmedelsinspektörer i flexibilitet. Så att de ska bli mindre stelbent byråkratiska.

Frågan är dock om allt kan skyllas på övernitiska livsmedelsinspektörer. När man läser de många EU-förordningarna, lagtexterna, vägledningarna från Livsmedelsverket och de så kallade branschriktlinjerna är det lätt att dra slutsatsen att traditionell matlagning och brödbakning bör betraktas som ett vanskligt högriskprojekt.

Som exempelvis förskolebarn bör hållas utanför.