Att vänta på något gott
Mats-Eric. 31 mar 2012.
I det osedvanligt läsvärda magasinet Filter berättades för några nummer sedan om ett intressant psykologiskt experiment som utfördes år 1968 vid Stanforduniversitet i USA och enligt min tolkning skulle kunna kasta ett förklarande ljus över ett av samtidens matmysterier.
De unga testpersonerna, bara fyra till sex år gamla, fördes en och en in i ett rum där de fick välja varsin favorit från en bricka med marshmallows och andra godsaker. Så snart barnet pekat ut en bit upplystes det om följande diaboliska upplägg:
– Antingen kan du äta upp den bit du valt ut så fort du blir sugen eller så kan du vänta tills jag kommer tillbaka och då får du två bitar istället för en.
Därefter blev barnet lämnat ensamt med sin vånda – och godisbiten framför sig. Merparten kunde inte invänta den utlovande belöningen och gjorde slut på de enda biten redan under de första tre minuterna. En knapp tredjedel klarade dock av att lägga band på sig ända tills försöksledaren återvände en kvart senare med den extra tilldelningen.
Så vad kan man lära sig av detta? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, triumferar Mamma, som förstås gärna hade sett att jag skulle ha hamnat i den uthålliga gruppen. Forskarna har dessutom vid uppföljande studier kunnat visa att det senare i livet gick bättre för dem som inte krävde omedelbar behovstillfredsställelse.
I mänsklighetens gryning var det nog däremot mer ändamålsenligt att kasta sig över en eftertraktad munsbit som för tillfället råkade befinna sig framför nosen. Så det är kanske inte särskilt konstigt att de flesta barnen följde sina instinkter och högg direkt.
Men vart för oss detta nedärvda ”allt-nu”-beteende i ett samhälle som svämmar över av snabba matkickar? Där vi ständigt har så många sockerbomber inom räckhåll och godispåsarna sedan länge kommer i storlek XL.
Det är ju inte bergsäkert att vi blir så mycket lyckligare av att semmelperioden för varje år blir ännu längre än året innan. Av att det mesta numera kan konsumeras hela året runt.
Vissa studier talar nämligen för att just tiden av förväntan är en viktig del av helhetsupplevelsen. Julmaten är liksom betydligt roligare dagarna före än efter.
Det kan ju – hur antikverat det än kan låta – finnas en tjusning i själva längtandet efter årstidernas mat. Att de korta odlingssäsongerna häruppe i norr faktiskt skulle kunna ses som en kulinarisk tillgång. Källan till en inspirerande variation i köket.
Ändå köper vi svenskar för varje år allt mer av långväga smaklösa och bleka frukter, bär och grönsaker. Novembersparris. Decemberhallon. Januaritomater. Februarimeloner. Och blåbär i mars.
Kan det alltså vara så enkelt att vi – precis som de amerikanska fyraåringarna – trots allt inte kan vänta?